Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 13 : Massakreringar 1704
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
I detta avsnitt har Brunner lånat mycket från Joachim Lyths dagbok, publicerad första gången i Karolinska krigares dagböcker II år 1912. Denna dagbok skildrar givetvis Lyths upplevelser och funderingar, inte Karl XII:s. På slarvfelsfronten märks främst uppgifterna på sidan 323 om svenskarnas förluster vid Punitz, där Brunner avlivar två generaladjutanter extra. När det sedan gäller förvanskning av källmaterialet har Brunner på sidan 324-325 av allt att döma lyckats blanda ihop två olika händelser och ur smeten konstruera en extra massaker. Carl v. Rosen anger i första delen av Bidrag till kännedom om de händelser som närmast föregingo svenska stormaktsväldets fall (s. 297 f.) att Vellingk den 30 oktober nedgjorde en ca 600 man stark rysk avdelning och att Karl XII själv den 31 drabbade samman med ca 1 200 kosacker vid Oder Beltsch. Karl XII berör båda händelserna i brev till sina systrar från Rawicz den 4 januari 1705. Samma uppgifter ges också av Gustav Adlerfelt, en källa som Brunner har använt.
Genomgången
Sidan 318: Kungen vill låta sin vrede härja och avbränna alla landsträckor tillhörande August. Han jagar norrut i rasande fart. Häri torde ligga en logisk motsättning. Ska man härja och bränna ordentligt bör marschen rimligen gå relativt långsamt. Uppbrottet var den 13 september och marschen gick åt nordväst på flera kolonner, som Adlerfelt säger gick det mycket långsamt på grund av de dåliga vägarna. Förklaringen här är som så ofta tidigare Fryxell, från vilken Brunner plockat några fraser:
Problemet är bara att Fryxell här talar om två olika tidpunkter. Brännandet avser marschen från Lemberg till Warszawa under senare delen av september, brådskan jakten på de flyende sachsarna i slutet av oktober. För detta, se t.ex. Adlerfelt. Sidan 318: I byn Rebenna fanns en vacker uppmurad brunn. Uppgiften är från Lyths dagbok, som dock säger att den fanns i byn Schiolkovo. Sidan 318: Bönderna i Rebenna kan kurera den franska sjukan.
För den intresserade kan nämnas att orten Hrebenne ligger alldeles vid gränsen till Ukraina, ca 2 mil sydsydost Tomaszow Lubelski. Om bönderna i trakten fortfarande besitter unika medicinska kunskaper känner jag dessvärre inte till. Sidan 318: Man närmar sig vojvodskapet Poznan. Poznan eller Posen låg i västligaste delen av Polen, medan Karl XII vid den aktuella tiden befann sig i södra delen av landet. Mellan honom och Poznan fanns flera andra vojvodskap. Sidan 318-319: Man närmar sig orten Tomaszow, stöter på vägen dit på eremiter, ser ett ludet barn, skjuter bönder och hittar livsmedel. Detta är också helt igenom Lyth, som tillhörde Västmanlands regemente. Eremiterna var summa 2. Lyth nämner hästar, oxar och "annor boskap", inga gäss. Typiskt är att Brunner fastnar i Lyths berättelse och skriver: "Till regementet fördes stora kvantiteter proviant...". En Karl XII som berättare skulle rimligen ha talat om "armén". Sidan 319: Från den 23 september ledsagades Stanislaus av Rehnsköld vilken anslöt i Zamoisc. Rehnskiöld marscherade den 22 vid "Pilkowa". Stanislaus kom samma dag på besök, men reste mot kvällen bort igen. Den 23 fortsattes marschen till "Gorey". Samma dag återkom Stanislaus. Goraj ligger ca 4 mil väster om Zamosc. Rehnskiöld kom alltså inte till Zamosc. Sidan 320: Karl XII pekar för Stanislaus ut kung August. Torde i så fall ha varit rätt obehövligt, till skillnad från Karl XII hade Stanislaus sett August förr. Sidan 320: Överstelöjtnant Bonde förlorar 30 man. Också detta kommer från Lyths dagbok, som dock säger att det var kosackerna som förlorade 30 man. Händelsen inträffade den 18 oktober, enligt Lyth. Sidan 321: Folket följer med största lust sin nådige och tappraste herre.
Sidan 321: Kungen förföljer sachsarna i rasande tempo. I staden Tarczin rörs åter trumman. Det här är också Lyth. Nu tjänstgjorde denne vid Västmanlands infanteriregemente, varför beskrivningen inte passar in på Karl XII:s rörelser. Västmanlänningarna stod i Tarczin 20-22/10, enligt Lyth. Karl XII stod vid samma tillfälle längre västerut, den 22 marscherade han förbi Rawa mot Jezow, se v. Rosen I, s. 294.
Sidan 321: Kungen ankommer till Kalisz. Detta skedde den 26 oktober. Att det vid tillfället skulle ha ihjälskjutits en mängd sachsare, polacker och judar ter sig som högst osannolikt, om inte av någon annan anledning än att den anfallande svenska styrkan bestod av kavalleri- och dragonregementen. Sidan 321-322: Med anledning av skottet mot Klinckowström avrättas 10 personer ur stadsbefolkningen. Kungen studerar de utvalda. Fryxell relaterar omständigheterna runt Klinckowströms död i (1902), del 21, s. 280. Fryxell stödjer sig delvis på Ture Gabriel Bielkes memoarer. Bielke berättar att sachsarna hade kapitulerat då Klinckowström anlände med order från kungen. Dücker och Klinckowström började då samtala på ett väldigt familjärt sätt och en sachsisk överste som såg detta trodde att den senare var Karl XII. Han sköt då Klinckowström, vilket gjorde Dücker synnerligen uppbragt. Denne ska sedan ha beordrat att man skulle bryta sig in där översten höll till, men Karl XII upphävde ordern. Istället fick den sachsiske översten ostraffat medfölja de övriga fångarna till Sverige. Fryxell relaterar slutet annorlunda och säger att Dücker på eget bevåg lät skjuta 10 av de fångna sachsarna. Oavsett vilken som är den riktiga versionen så kan man notera att inte ens Fryxell, knappast en vän av Karl XII, påstår att de dödade skulle ha varit vanliga civilpersoner eller att åtgärden skulle ha vidtagits på Karl XII:s order. Med tanke på hur Brunner hanterat exempelvis rättsfallen i justitierevisionen blir tyvärr den naturliga konklusionen att detta är ännu ett exempel på hans tesbyggande, d.v.s. uppgiften är i sak oriktig men avsedd att styrka bilden av "massmördaren" Karl XII. I den officiella relationen - Kort berättelse, om det i Pohlen öfwerståndne fälttoget åhr 1704 - beskrivs händelsen så här: "När öfwerste Dyker höll på at upfordra staden och wachten äfwen at öpna portarna, sedan dem qwarter war tilsagt, blef Klinckowström, som utaf Hans May:t til honom war sänd, utur en glugg genom bröstet skuten, så at han strax död ned af hästen segnade. Öfwerste Dyker lät därföre nedergiöra 10 man, de andre blefwo krigsfångar." Sidan 322: Den fallne Klinckowström hade redan i barndomen uppvaktat Karl XII i kammaren på Riddarholmen. Carl Bernhard Klinckowström var född den 16 oktober 1682 och var alltså nästan exakt 4 månader yngre än kungen. Klinckowströms barndom var alltså även Karl XII:s och någon kunglig kammare på Riddarholmen tillkom ju inte förrän efter slottsbranden 1697, då den kungliga familjen flyttade in i Wrangelska palatset. Sidan 322: Där lägenhet ges ska kungen hjälpa Klinckowströms anhöriga. Detta skulle ha kunnat vara ett spår av att Brunner har använt Konung Karl XII:s egenhändiga bref:
Emellertid är det så att Frans G. Bengtsson citerar frasen, varför det är troligare att Brunner har hittat den i Karl XII:s levnad, ett verk han bevisligen har använt. Man kan också notera att "nedtecknandet" skedde i ett privat brev till äldsta systern Hedvig Sofia - om nu inte Brunner menar att Frans G. var nedtecknaren. Sidan 322-323: Striden vid Punitz. Här ska dock sägas att Södra skåningarna inte var fulltaliga, utan enbart bestod av fem skvadroner i stället för åtta, se Platen, C. G., Kungl. Skånska dragonregementets historia II, s. 124. Sidan 323: Striden inbringade 280 döda svenskar, däribland 3 generaladjutanter. 130 döda och ca 100 sårade, enligt ovan nämnda verk. Frans G. Bengtsson anger 280 döda och sårade. När det sedan gäller de tre generaladjutanterna så var de Gotthard Henrik von Lantingshausen, Carl Gustaf Hård och Anders Torstensson. Lantingshausen stupade verkligen, men Hård avled först nästan 40 år senare. Torstenson föll vid Poltava. Sidan 324: Kungen får veta att 2 000 ryssar uppehåller sig i Oder Beltsch, avbryter jakten på sachsarna. Karl XII avbröt jakten på sachsarna den 29 oktober i Karangelwitz, där stod han stilla också påföljande dag eftersom sachsarna lyckats ta sig över på andra sidan Oder, se v. Rosen I, s. 296. Den 31 marscherade kungen norrut, möjligen för att söka förening med Wellingk som befann sig nära Fraustadt. Sidan 324: Kosackerna omringas och massakreras. Adlerfelt säger att de var 2 000, v. Rosen anger siffran 1 200. Karl XII lät sina dragoner gå till anfall till fots, medan Södra skåningarna anföll till häst. En del av kosackerna lyckades ta sig över Oder, men de flesta blev nedsablade eller innebrända, sannolikt som en hämnd för det som drabbat Leijonhielms avdelning vid Latowicz. Några kanoner hade kosackerna inte, här har Brunner blandat ihop denna händelse med en annan, se v. Rosen I, s. 297. Förmodligen är det den här episoden som vicekanslern Safirov berör i A discourse concerning the just causes of the war between Sweden and Russia : 1700-1721 (Dobbs Ferry, 1973). Han berättar på sidan 334 om en episod där några ryssar ska ha retirerat in i ett hus och bett om kvarter, men förvägrats detta och istället hade huset tänts på. Ordinarie Stockholmiske Post-tijender för den 29 november talar om 1 500 dödade ryssar och 200 fångar. Den officiella relationen Kort berättelse, om det i Pohlen öfwerståndne fälttoget åhr 1704 berättar att orsaken till att en del skonades var att arriärgardets anförare Rotkirch hade givit några ryssar nåd, vilket fick fler att överlämna sig till honom. Tydligt är att Rotkirchs handlande var spontant. Relationen säger att den skoningslösa behandlingen av kosackerna för svensk del hade sin grund i händelserna vid Latowicz och att polackerna var upprörda över kosackernas framfart i Polen. Sidan 324: Man räknar till 904 döda as, den 29 oktober 1704. 12 får nåd. Först och främst inträffade detta den 31 oktober, för det andra fick 212 man nåd. De 12 skonade tillhör en annan händelse, se Adlerfelt. "As" är, som tidigare visats, ett uttryck Lyth använder. Till Lyths försvar ska sägas att "as" på den tiden inte riktigt hade samma nedvärderande innebörd som nu, se SAOB. Sidan 324: Kungen stöter på 2 000 kosacker som innebränns eller nedsablas. 212 man skonas. Detta är alltså en extra massaker, som aldrig inträffade. Sidan 325: Armén går i vinterkvarter.
Sidan 325: Wellingk massakrerar ryssar, skickar kittlar med kroppsdelar till Karl XII. Wellingk kom den 30 oktober till Tüllendorf, en by nära Fraustadt. Där påträffade han ca 600 man ryskt infanteri, förskansade i en vagnborg och stödda av 11 kanoner. Hela styrkan massakrerades utom 1 major, 1 löjtnant och 4 meniga vilka fick kvarter. Några hade gömt sig och av dessa fick 12 meniga och en underofficer nåd och togs i tjänst av Karl XII, se Adlerfelt. Om kittlarna kan man då säga att eftersom enligt uppgift färre än 20 överlevde, varav 12 togs i tjänst av svenskarna så kan knappast öron, näsor och fingrar från 6 man ha räckt till att fylla tre kittlar. Jag är heller inte riktigt klar över varifrån just den uppgiften kommer. Safirov berättar att det 1705 anlände två ryska soldater till Moskva vilka hade stympats genom att ha fått tår och fingrar avskurna. De båda soldaterna ska ha visats upp för de utländska sändebuden och då berättat att den svenske kungen hade haft en stor mängd ryska fångar vilka delvis massakrerats, delvis stympats, då armén hade stått i begrepp att bryta upp. Vad som är sanning i den historien är inte lätt att utreda. Vad som exakt inträffade och när det gjorde det är inte lätt att utreda.Det enda man egentligen kan vara rätt säker på är att det som inträffade vid Tüllendorf och Oder Beltsch var hämnd för Latowicz, så nämns det till exempel i Ordinarie Stockholmiske Post-tijender den 29 november att de ryssar som Karl XII drabbade samman med den 31 oktober hade varit med vid Latowicz. Det framgår också att man skilde på ryssar och sachsare, i samma bulletin från högkvarteret sägs att "Fångar hafwa wij öfwer 1 000, alle sachsare men der emot har ingen ryss fått qwarter." Samma uppgift återkommer i en ny bulletin av den 10 november, publicerad i tidningen den 6 december 1704. Det heter där: "Hijt komma dageligen månge öfwerlöpare af Ryssar och Cossaquer, sedan de hört, att alle nu mera få quarter". Den officiella relationen säger att Wellingk vid Tüllendorf skonade 2 tyska officerare och att man efter striden räknade till 912 döda ryssar, exklusive de som hade blivit innebrända. Att ge kvarter, d.v.s. nåd, var heller inte någon självklarhet vid den här tiden. I mitten av 1700-talet publicerade Emmerich de Vattel "Droit de gens" och i del 3 avhandlas kriget. Enligt Vattel ska en fiende som ber om nåd alltid skonas, med ett par undantag. Om den besegrade gjort sig skyldig till brott mot krigets lagar är det tillåtet att vägra ge nåd, men då måste straffet också drabba en skyldig individ. Om man däremot för krig mot en ociviliserad nation som struntar i alla normer kan straffet få drabba vem som helst av dess medborgare. Också om fienden vid upprepade tillfällen avrättat fångar, kan det vara tillåtet att göra likadant, då som ett medel att få denne att upphöra med detta. Så sent som under nordamerikanska inbördeskriget utfärdades följande instruktioner av nordsidan: "It is against the usage of modern war to resolve, in hatred and revenge, to give no quarter. No body of troops has the right to declare that it will not give, and therefore will not expect, quarter ; but a commander is permitted to direct his troops to give no quarter, in great straits, when his own salvation makes it impossible to cumber himself with prisoners" (General order no 100, paragraf 60). När det gäller händelserna vid Oder Beltsch och Tüllendorf torde man med stor sannolikhet kunna anta att det handlade om högst avsiktliga repressalier, en centralt formulerad handlingslinje som tillämpades med stor hårdhet och konsekvens. Det är också det intryck man får av Jöran Nordbergs beskrivning.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10 |